Varför Vintage?

 
 
Såhär på en måndag med en gnistrande blå himmel utanför fönstret,
så tänkte jag bjuda på ett lite mer personligt inlägg.
En liten betraktelse av varför just jag är så väldigt kär,
i gamla kläder och prylar.
 
 
 
 
Jag vet inte om jag någonsin upptäckte min kärlek för andrahandsvaror, eller om den långsamt växte fram samtidigt som jag och genom hela livet. Varför gamla saker tilltalar mig som de gör är egentligen omöjligt att säga. 
 
Man kan betrakta hur jag gick på smala barnsben, hand i hand med mamma, lärde mig titta med mina secondhandögon som hon kallade det. Hur jag lärde mig luta av en byrå, eller en stol, och måla nytt. När jag för första gången vågade ropa in någonting begärligt på auktion och vann! Hur ruset rann genom kroppen och kindernas värme kändes efteråt.
 
 
 
Man kan orda om hur det känns att rak i ryggen med valk i håret, promenera i en klänning av finaste tweed, med pärlor på kragen och ett dolt blixtlås. Och veta att ingen i ens omgivning kommer bära samma plagg, eller vara lika stilig som du är. Eller så kan vi diskutera hur fascinerad man blir när man hittar en gammal biobiljett i innerfickan på kappan man just köpt, och hur man nästan kan känna parfymen hos henne som kanske var på en fantastisk film med sina allra bästa vänner.
 
Man skulle kunna tala om historia och historier, svunna tider och det dämpade ljudet av andra sorters musik, eller en känsla av att vara någon helt annan. Man kan tala om en sorts utmaning i att hitta det perfekta plagget, ett unikum i motsats till rad efter rad av likadana plagg som erbjuder dig konformitet och rätt storlek, och man kan hänvisa till ekonomi och miljö. Men man når ändå inte riktigt fram till kärnan och svaret.
 
 
 
 
Därför att det för mig handlar om att att hela tiden undra vem jag är, men ännu mer, vem jag har varit. Vem min mamma har varit, min mormor, min farfar och hans mamma. Och alla de människor som de någonsin träffade, eller aldrig kände.
En konstant längtan, nästan obotlig, efter rötter och trygghet i en famn som inte finns längre.
Den lugna vetskapen om att saker inte försvinner bara för att de åldras, och den stilla vetskapen om att inte allt på jorden är en tabula rasa, som du måste vara den första att fylla.
 
Och kanske även allra längst in, en liten farhåga att någon som omger sig av bara nytt och blankt, riskerar bli lika opersonlig och grund som de ting de äger.